Att anonymitet på internet är en komplex fråga framstod väldigt tydligt under en debatt i SVT för några år sedan. Aftonbladet hade precis förbjudit anonymitet i kommentarfälten på deras webbsida. Detta för att förhindra näthat, mobbing och övergrepp via deras digitala kanaler. I andra ringhörnan stod Janne Josefsson och slängde ur sig begrepp som ”folkförakt”, ”maktmissbruk” och ”översitteri” ur rent muskelminne. Men sanningen är att anonymitetsfrågan är en av de där jobbiga frågorna när man är tvungen att hantera två polärt olika principer samtidigt. Det finns verkligen inga enkla sanningar eller förklaringar.
Mobbing med hjälp av anonymitet
För maktmissbruket har på sätt och vis blivit demokratiserat med hjälp av teknik. Med anonymitetens hjälp kan vem som helst begå övergrepp mot människor. I skydd av just den anonymitet som Josefsson ville beskydda, sker just det, maktmissbruk och översitteri. Mobbingen över nätet har också ofta varit väldigt brutal. Dessutom är frågan fylld av paradoxer. Det finns inga garantier för att surfa anonymt, till exempel. Vi är alltid synliga på nätet på ett eller annat sätt. Att vi alla är en del av ett nätverk är det som gör att internet fungerar. Det gör oss också alltid synliga. Det är bara frågan om vem som får se oss.
Tekniken är interaktiv
Debatten bör snarare riktas mot de frågor tekniken ställer. För tekniken är alltid interaktiv. Vi är aldrig offer för den, den ger oss alltid ett val. Internets möjlighet att vara anonym ställer egentligen frågan: ”vem är du när ingen tittar på?”. Förvånansvärt många svarar ”pax för att vara ett troll” på den frågan. Det är snarare där debatten bör landa, i faktumet att när det inte ens finns ett grupptryck så väljer folk att vara mobbare. Det är en sak om det finns en tydlig gruppdynamik, av typen att ”mobba för att inte bli mobbad själv”. Det är illa nog, men kan lättare förklaras. Att kränka folk via internet, i skydd av anonymiteten, är ett ännu kusligare mänskligt beteende.